Aktieägarna
Innehavare av aktier i Banque d'Orient i Grekland och runtom i diasporan. De bevarade aktiebrev och kuponger genom generationerna, förde ärendet till domstol och, några av dem, uttalade sig offentligt.
Forskningen inleddes i början av 2000-talet, i bibliotek och museer i Grekland, Storbritannien, USA, Frankrike och Egypten. Frågan var enkel: hade någonsin en redovisning av Banque d'Orients likvidation publicerats? Efter dagar vid mikrofilmsläsaren var svaret nej. Allt som följde byggdes på det svaret.
Från 2011 blev forskningen officiell korrespondens: brev till NBG, Greklands centralbank, ministerierna och Statens allmänna arkiv. Svaren, nästan alla negativa, blev bevismaterial. År 2014 svarade NBG att fusionsavtalet ”inte återfinns i bankens arkiv” D47, och Utvecklingsministeriet intygade att ingen handling om avslutande någonsin hade getts in D44.
Detta arbete var aldrig en enda persons verk. Det utfördes av innehavare från Grekland och diasporan, som gav in 105 bevishandlingar vid den första rättegången och en ytterligare serie i hovrätten. Några av dem har trätt fram offentligt under eget namn, däribland Eleftherios Rinos. De flesta förblir anonyma, liksom deras aktier.
Fortfarande i domstol
Sedan 2011 har inget år förflutit utan en åtgärd i domstol: interimistiska åtgärder för edition av handlingar 2012, ansökan om förordnande av likvidatorer 2013, talan väckt den 5 september 2016, hänskjutandet till Aten, rättegången, överklagandet.
Innehavare ur gemenskapen har vittnat i den civilrättsliga rättegången, och som vittnen i de straffrättsliga målen om användningen av bankens namn.
Rättegången pågår fortfarande och aktieägargemenskapen närvarar vid varje förhandling. Vi är övertygade om att ärendet, på grund av de ansvarigas oböjlighet, kommer att gå vidare genom Högsta domstolen och genom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
Sanningen, mot Sorras-organisationen
Från 2011 använde Artemis Sorras organisation bankens namn: ”600 miljarder”, ”obligationer”, löften om att skulden skulle försvinna. De påståendena saknade stöd i varje handling. Inte en enda av de tusentals handlingarna i domstolsakten bekräftar dem.
Innehavarna utredde påståendena och dementerade dem offentligt från och med 2013. År 2014 lämnade de in en brottsanmälan. Arkivet innehåller även deras utomrättsliga anmaningar om användningen av bankens namn. Medlemmar av gemenskapen vittnade i den straffrättsliga utredning som följde och som ledde till åtal.
Berättelserna om obligationer och aktier av mytiskt värde var inte bara falska. De skadade det verkliga ärendet. Medan den offentliga debatten fylldes med inbillade skatter förblev den enda hållbara frågan obesvarad: vad hände med likvidationskontot för ett avtal som publicerats i statstidningen? Att försvara sanningen innebär också detta: att klart och tydligt säga att ärendet är civilrättsligt, vilar på ett avtal och på handlingar, och inte har något att göra med det som Sorras-organisationen gör reklam för.
Bankerna informerade aldrig allmänheten
Det tyngsta ansvaret vilar inte på dem som spred berättelserna. Det vilar på bankerna. Banque d'Orient hade 280 000 aktier om 125 guldfranc, i händerna på investerare i Grekland och utomlands D05. Banker och stater visste att aktiebreven var i omlopp: de tog emot dem i deposition, stämplade dem, beskattade dem D34 D35 D36.
Ändå informerades investerarna aldrig. Ingen redovisning publicerades i bolagsbulletinen, ingen kallelse riktades till innehavarna. Den ”slutliga redovisningen” från den 28 december 1936, som NBG stöder sig på, är osignerad, och det tidningsnummer där den uppges ha publicerats kan inte bestyrkas D22. Ingen slutlig balansräkning gavs någonsin in till aktiebolagsregistret D44.
Innehavarna, ofta ättlingar som ärvt ett aktiebrev, hade ingenstans att vända sig. Från 2011 var svaren alltid desamma: vi informerades aldrig, det går inte att återfinna, det finns inte. Den tystnaden var inte oskyldig. Den lämnade aktiebreven i ett tomrum där ingen kunde få veta vad de var värda eller om de fortfarande gällde. Så öppnades vägen för förfalskade aktiebrev och, senare, för Sorras-organisationen, som byggde sin myt om de 600 miljarderna på det tomrummet.
Hade bankerna gjort det självklara, redovisat för den likvidation de åtagit sig, publicerat kontots redovisningar, stängt det lagligen och kallat innehavarna, hade det varken funnits förfalskning eller myt. De borde ha skyddat investerarna genom att informera dem. Det gjorde de inte. Andra fyllde det tomrum de lämnade efter sig, och innehavarna fick betala priset.